Jag kom till insikt idag. Pratade med en kompis som mår dåligt och vi pratade om hur man går an och fixar och donar. Sen när något inte går enligt planerna. Det blir på nåt annat sätt, någon behöver skjuts, mannen bara måste hjälpa någon annan, barnen kommer på att de behöver skridskor till skolan i morgon när man redan är sen med maten - då, om man inte är i fas, går man i taket och tror att man ska bli sinnessjuk (läs: blir sinnesjuk för en stund). Varför är det så? Jo för att kontrollen rämnar och jag inte kan hantera det, helt enkelt för att man har för mycket.Men så kom vi in på att det finns människor som kan få mig att känna sig som en av de där "perfekta grannarna/föräldrarna/kroppen/anställda", sån som man själv avskyr för att de är så j-vla bra och säker ryter på sina barn bakom lyckta dörrar. Det finns de som får MIG (som har så lortigt, aldrig kommer ihåg någonting, aldrig räcker ända fram, har barn med tovigt hår o.s.v.) att känna mig som en hycklande "perfektis". Som när de kliver innanför dörren en välstädad dag, få mig att önska att JAG hade det lite mer stökigt, lortigt, rörig, för att JAG vet att det är inte DET som räknas och min välstädade fasad får mig att känna att de kanske tänker liknade tankar om mig som jag tänker om andra "perfektisar". Att den fasad jag visar upp inte är JAG. Det finns sådana människor.